К сожалению, русского перевода не нашёл, или его нет. Есть английский. Кто бы взялся сделать русскую версию ?
Esaias Tegnér (1782-1846)
Karl XII.
Kung Karl, den unga hjelte,
han stod i rök och dam.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
kom, låt oss pröfva på!
Ur vägen, Moskoviter:
Friskt mod, I gossar blå!"
Och en mot tio stäldes
af retad Vasason.
Der flydde hvad ej fäldes;
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrefvo pilten bud.
Lugn stod han emot Europa,
en skägglös dundergud.
Gråhårad statskonst lade
de snaror ut med hast:
den höge yngling sade
ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
en ny Aurora kom:
från kämpe tjugeårig
hon vände ohörd om.
Der slog så stort ett hjerta
uti hans svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
sin lyckas öfverman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.
Se, nattens stjernor blossa
på grafven längese'n,
och hundraårig mossa
betäcker hjeltens ben.
Det härliga på jorden.
förgänglig är dess lott.
Hans minne uti Norden
är snart en saga blott.
Dock – än till sagan lyssnar
det gamla sagoland,
och dvergalåten tystnar
mot resen efterhand.
Än bor i Nordens lundar
den höge anden qvar;
han är ej död, han blundar,
hans blund ett sekel var.
Böj, Svea, knä vid griften,
dit störste son göms der.
Läs nötta minnesskriften,
din hjeltedikt hon är.
Med blottadt hufvud stiger
historien dit och lär,
och svenska äran viger
sin segerfana der.
*********
King Carl, the youthful hero,
In smoke and dust he stood;
He drew his belted longsword
And into battle strode.
"Come, let us try its war-bite,
What Swedish steel may do:
Make way, you Muscoviters,
Fresh heart, the lads in blue!"
So one at ten was pitted
By Vasa's angered son,
And all unfelled had fled when
Their lesson's day was done.
Three hostile kings united:
The boy stood like a rod,
And calmly faced Europa,
A beardless thunder-god.
As grizzled statesmen plotted
With hasty craft their trap,
The lofty stripling uttered
One word their snare to snap.
Full-bosomed, slender, golden
Aurora came one day:
The warrior of twenty
Turned her unheard away.
So great a heart was beating
Within his Swedish breast,
In gladness as in anguish
Alone for what is Just.
Alike at flood or ebbtide
Too resolute to quell,
The overlord of fortune,
He fought until he fell.
See! Stars of night an epoch
Upon his grave have shone,
And mosses now centennial
Bedeck the hero's bone.
All glory that is mortal
Is fated so to fade.
His name in Northern story
Will soon be just a shade.
Yet -- to the tale may hearken
This ancient saga-land,
And dwarfish talk fall silent
When giants rise to stand.
Still in the Northern forest
The noble spirit stirs,
Not dead, but sleeping merely:
His sleep, one hundred years.
Kneel, Svea, by the graveside,
Thy greatest son here dwells;
And scan the worn memorial
Thy epic story spells.
All history, bare-headed,
Will to this place repair,
And Swedish honour hallows
Her victory-banner there.
